Jag rekommenderar ofta par att införa delad ekonomi då en sammanslagen ekonomi visat sig vara en stor anledning till deras bråk, misstro och oförståelse för varandra. Jag tror det bekommer var och en att först ta ansvar för sin egen ekonomi innan man med framgång kan dela den med någon annan.
Detta kan ju då tes lite bakåtsträvande att jag själv valt leva i en relation där vi praktiserar gemensam ekonomi. Från dag ett när jag och min make slog ihop våra påsar behandlades våra individuella inkomster och utgifter som "gemensamma" och när vi blev med barn för ett antal år sedan inkluderades även våra barn automatiskt i familjens ekonomiska samfälld.
I perioder har maken haft mer i inkomster och under andra perioder har jag inbringat mest till hushållet. Utgifterna följer samma beteendemönster. Jag kan sanningsenligt påstå att vi har haft ekonomiska tvister som mest antalet på ena handens fingrar under de år vi levt ihop, och dessa närmar sig 20. Dessa strider har vanligtvis utspelats under perioder av inkomsttorka eller vidrört någon specifik del av husbyggnationseran då vi helt enkelt från början likt motpoler upplevde ha helt olika perspektiv och prioriteringar var våra mynt ämnade landa.
Kanske bottnar vår brist på ekonomiska diskurser utifrån den enes entusiasm (jag) kontra makens lätt svala intresse för praktiska insatser med familjens kassabok och ekonomiska resultat? Då jag själv alltid haft en dragning år logik och problemlösning, där ekonomi passar som handen i handsken har jag accepterat våra olika funktioner och fortsätter vara den som i praktiken sköter det administrativa.
Jag ser pengar som ett medel för frihet, makt och oberoende och en numera avdramatisering av pengarna tillåter en mer öppet diskussion om var våra tillgångar ska läggas. Vår ärlighet öppnar upp för våra individuella intressen och detta resulterar att mitt främsta ansvar är att förvalta familjens ekonomi på ett sätt som innebär att drömmar och mål kan besannas för varje enskild individ i familjen.
Nu när jag lagt detta på bordet kan jag nämna i förbifart att jag även tillhör den kategori människor som mår bra att betala våra utgifter. Transaktionen som för med sig att ge, lämnar en känsla av tillfredställelse, så inga sura miner när månaden närmar sitt slut här inte. Jag har aldrig förknippat ett förfallodatum med olust. För mig är det viktigt att stå för de utgifter jag genererar men detta innebär inte att jag väljer att ifrågasätta ovan nämnda. För att varje intjänad krona ska generera ett steg närmare våra ekonomiska mål krävs ibland uppoffring, andra gånger ett genomtänkt val. Ibland krävs påhittighet, andra gånger hårt arbete. Ibland når man framgång, andra gånger lider man av en ekonomisk förlust. Hur hanterar jag en förlust?
Ledordet här är medvetenhet då jag tror att dessa val kan få en att lättare acceptera ett ekonomiskt förlust. Kan tänka mig att det är mindre svårt att rannsaka de val man själv gör. För att nå framgång i en gemensam ekonomisk sfär lär öppenhet gentemot varandra och ens selektion av ekonomiska val ha stor påverkan.
Hur har ni valt att göra? Delad, gemensam eller annan metod?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar