En sista vilja

Nu är det registrerat och klart. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det oväntade arvet var inte blott en pärla i norr utan även pengar på banken. Fram tills nu har vi i omgångar inväntat, funderat över och förträngt detta efterspel. När vi i somras meddelades vara de enda arvingarna efter en avlägsen släkting blev vi först väldigt förvånade.

En persons sista vilja har ändrat riktning på vår framtida färd. Med blandade känslor tar vi emot denna fantastiska gåva. Vi har inväntat med en övertygelse att någon måste ha uppfattat detta felaktigt. Vi har försökt förtränga för att inte behöva uppleva irreversibla beslut. För många en liten summa, för oss ofantligt stor. Vi har arbetat ihop våra pengar och en gåva likt denna känns mer som en storvinst på ett lotteri. Skillnaden ligger i tacksamheten vi känner. En ödmjukhet för en annan persons givmildhet.

Var börjar man? Nu gäller det att välja rätt och riktigt! Vi hade sett oss här långt in i framtiden. Vi har inte planerat för händelser likt denna. Hela arvet, ett värde av en miljon kronor, nära åttahundra tusen på banken. Tanken skrämmer mig lite. Vi väljer att berätta för ett fåtal, andra kommer aldrig få veta hur mycket, har upplevt människors motsättningar inför andras välgång och vi vill inte låta detta fantastiska grusas av missmod.