Ekonomisk standard

Jag läste för inte alltför länge sedan en artikel som fick mig att fundera på hur många och varför en del människor väljer att mörka ekonomiska spörsmål inför sin partner. Nog har jag själv haft tankar kring hemliga konton med anledning till kommande gåvor av dyrbar art som inneburit förvånad uppsyn från maken om pengarna hanterats på det gemensamma hushållskontot. I artikeln förklarar miljonären att han "inte vill bli vald för pengarnas skull". Nu kan jag tänka mig att om hans sambo valt att leva med honom utan vetskap om hans förmögenhet och således bildat familj med densamme eventuellt kan platsas i kategorin " ej penningplockare". Denna artikel fick mig däremot att fundera vidare och frågor som hur vanligt och till vilken grad människor väljer ett partnerskap utifrån tjockleken på plånboken dök upp. Och var går egentligen gränsen för en sund inställning gällande framtida partners ekonomiska standard? 

Jag avstår denna gång från att leta svaren i vetenskaplig forskning, om den nu existerar utan lägger nivån rätt låg på denna diskussion då mina egna funderingar lätt spinner vidare utan egentlig riktning. Tillbaka till ämnet: Jag undrar om detta med en längtan efter stabil grund är köns definierat, åldersbestämt eller kanske rent kulturellt? Har den moderna eran förändrat vår syn gällande ekonomisk kostym eller är det likt kandelabern inne i skåpen, av äldre upplaga men med lite putsmedel får den glänsa som ny? Jag funderar vidare och minns tydligt en bekant som inte alltför länge sedan meddelat att hon beslutat att lämna sin sambo av oekonomiska orsaker. Skälet till att hon ville vänta med att förmedla detta beslut till sambon fanns däremot att hitta under ovan nämnda kategori.

I min närmaste krets av nära och kära förekommer det fler partnerskap med anekdoter om livskamrater med fördelaktig ekonomi, lönsamt arbete, tryggt sparande och en uppsjö av ekonomiska önskemål så till den grad att de överglänser antalet av Agatha Christies möjliga banemän. Rent generellt verkar det som om de flesta i min närmaste krets väljer partner utifrån deras egen ekonomiska nivå, även om det finns undantag. Jag minns t.ex. min egen syster som presenterade sin nuvarande man, då pojkvän som supersnygg, och rik. Inte för jag tror att hon föredrar en partner rikare än genomsnittet utan mer faller i facket där hon som många andra upphöjer ekonomisk fördelaktig högre än andra värdefulla egenskaper.

Min nästa fråga blir: Hur går nu detta till? När man i valet står inför en potentiell partner som passerat det första nålsögat av krav? Ska man ordna med utfrågning och därefter öppenhjärtligt dela med sig av både ris och ros, eller endast den mest väldoftande? Bör man i all välmening skriva ner allt i ett CV för inlämnande innan eventuell presentation för släkten? Jag kan ta mig själv som exempel. Jag mötte min nuvarande man när jag var 20+ och jag kan lova er att ingen som helst tanke kring hans ekonomiska situation var med i mitt övervägande om ett eventuellt framtida parförhållande. Det fanns andra egenskaper jag ansåg vara viktigare MEN jag vet att jag blev mäkta imponerad av hans föräldrar, och då speciellt hans mamma och hennes ekonomiska ordningssinne. Helt omedvetet då men idag kan jag minnas mig att jag ofta tänkte positivt kring det faktum att min man kom från "ordnade förhållanden". Att han är händig var också ett plus :-)

Var går då gränsen för en sund inställning i denna fråga? Jag kan bara gissa mig till detta men jag antar att liknande bakgrund kan innebära förståelse för ens egna ekonomiska perspektiv. Jag kan även hålla med om att det finns väl fungerande förhållanden där den ekonomiska ojämlikheten balanseras upp av andra egenskaper/överenskommelser. Jag kan däremot opponera mig mot ett behov av att behöva mörka ekonomiska frågor för sin partner utifrån rädsla, oro och misstänksamhet. Då inser jag att man passerat den gräns som mynnar ut till en ohållbar situation.