En sista vilja

Nu är det registrerat och klart. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det oväntade arvet var inte blott en pärla i norr utan även pengar på banken. Fram tills nu har vi i omgångar inväntat, funderat över och förträngt detta efterspel. När vi i somras meddelades vara de enda arvingarna efter en avlägsen släkting blev vi först väldigt förvånade.

En persons sista vilja har ändrat riktning på vår framtida färd. Med blandade känslor tar vi emot denna fantastiska gåva. Vi har inväntat med en övertygelse att någon måste ha uppfattat detta felaktigt. Vi har försökt förtränga för att inte behöva uppleva irreversibla beslut. För många en liten summa, för oss ofantligt stor. Vi har arbetat ihop våra pengar och en gåva likt denna känns mer som en storvinst på ett lotteri. Skillnaden ligger i tacksamheten vi känner. En ödmjukhet för en annan persons givmildhet.

Var börjar man? Nu gäller det att välja rätt och riktigt! Vi hade sett oss här långt in i framtiden. Vi har inte planerat för händelser likt denna. Hela arvet, ett värde av en miljon kronor, nära åttahundra tusen på banken. Tanken skrämmer mig lite. Vi väljer att berätta för ett fåtal, andra kommer aldrig få veta hur mycket, har upplevt människors motsättningar inför andras välgång och vi vill inte låta detta fantastiska grusas av missmod.

Oväntad rikedom

 

Nyss hemkommen från norr där stugan står belägen, denna lilla pärla som vi så oväntat ärvde av avlägsen släkting . En upptäcksfärd för både vuxen och barn. Barnen mumsar på höstens sista hallon,  letar harsyra i mossen. Vi vuxna öppnar dörrar och tankar historik som efterlämnats. Många år har passerat sen huset var bebott. Hela familjen överrakas av den fantastiska utsikten. Vi tänker tillbaka till den dagen då beskedet kom, då vetskapen om denna plats började gro. Vi förväntade oss ett skogsruckel med bortglömd historia men fann en oas väl bevarad från tidens tand.

Huset har tack och lov lågt värde. Vi önskar inget hellre än att kunna utnyttja denna plats för framtida sommardagar med kvalitativ familjetid. Kanske hade vi fått lov att tänka annorlunda om fastigheten var högre värderad och/eller har höga framtida underhållskostnader.

Vi funderar kring ett lämplig årsunderhållskostnad och landar i dagsläget på 5000kr de kommande åren. Lågt räknat men stugan verkar ha klarat årstiderna hyfsat. Den här stugan har stått pall de senaste 150åren och lär stå några till. Endast naturen behöver tuktas och skorstensbeslag inköpas detta år då den senaste versionen troligen försvann i en storm nyligen.

Fastigheterna som är belägna runt om inbringar låga bud, utflyttningen är stor, glesbygdens gissel och förfall som följd men för oss ett andningshål från renoveringshets och måsten. Uppe vid stugan språkar vi med nyfunna vänner, avlägsna släktingar som visar runt och berättar sin historia. Denna oväntade rikedom, dessa vänliga och kraftfulla individer från norr letar sin rikedom i naturen och genom socialt samspråk, inte genom försköning av sina fastigheter. Det väcker eftertanke och väl hemma känner jag tacksamhet för denna minnesbeta.

Ps. Bilden är arrangerad.

Den lilla röda

När jag fyllde 18 år såg jag fram emot att få arbeta, flytta hemifrån och strax efter gymnasiet skiftade jag bo och inom kort startade jag grogrunden till min allra första buffert. Jag minns det så kristallklart än idag, den där känslan av stolthet att jag, i motsats till många andra hade fast anställning, egen lägenhet samt sparade pengar på banken. Röd var den, bankboken och i den printades det nya långa rader var gång ett uttag eller insättning registrerades. Denna bankbok kom jag att läsa och begrunda många gånger. Endast jag, ingen annan omvandlade intjänade pengar till text i denna röda lunta. I dubbel bemärkelse representerar den lilla röda min självständighet, dels utifrån ett ekonomiskt perspektiv då jag från ung lärt att ta ansvar för mina ekonomiska vägval och dels utifrån det faktum att jag som person har ett starkt egenvärde baserat på den kunskap jag förvärvat genom ovan nämnda vägval.

Denna grund är ursprungen från min barn- och ungdom då jag fick lov att arbeta ihop mina egna pengar. Jag sålde blomlökar, frön, jultidningar, delade ut tidningar, rastade hundar mm., listan kan göras lång. Jag uppmuntrades från tidig ålder att tjäna ihop mina egna slantar. I familjen och släkten finns många företagare och entreprenörer så visst påverkade detta. Det var inte pengabrist i hushållet som var orsak till att jag vid 12års ålder ensam fick ansvara för mina ekonomiska inköp utan en övertygelse hos mina föräldrar att detta var en nyttig erfarenhet där misstagen var mina egna att lära av.

Jag fick rå om barn-, studiebidraget på egen hand och detta var de enda pengar jag fick utan arbetsinsats. Bidraget hade som uppgift att täcka alla mina omkostnader förutom de basala behov för ett barn i skolåldern. Busskort, kläder, nöjen, hårklippning, smink, presenter och allt därtill fick jag betala själv. Arbete på lov, kvällar, helger blev ett nödvändigt inslag i mitt liv. Mina föräldrar betalade allt som familjen hade gemensamt så tro nu inte att jag genomlevde min ungdom nödtorftigt utan varken semester eller enstaka ungdomsläger som var omåttligt populärt back in the old Days.

Jag är idag oerhört tacksam för att jag vid tidig ålder fick förtroendet att ansvara för min egen ekonomi. Det var periodvist svårt men jag minns inte att jag klagade. Jag vet idag att jag har ett oerhört driv när det verkligen gäller och för mig är arbete automatiskt förknippat med belöning, antingen i form av pengar eller i kunskap. Jag hoppas att jag själv kan förmedla detta tänk om hög arbetsmoral till mina barn även om jag och min make beslutat att stötta våra barn mer ekonomiskt än vad jag själv fick uppleva.

Vår första tanke här är att ge våra barn möjlighet att i tidig ålder få erfara att pengar är en form av belöning som erhålls för en viss typ av arbetsinsats. De hjälper mig idag att packa, inventera och med andra lättare sysslor i mitt företag när de själva vill detta. Jag begränsar alltid tiden då jag anser att det inte är hur mycket man åstadkommer utan mer upplevelsen av tillfredställelsen som är det viktiga just nu. Vår dotter köper och säljer bijouterier i form av diadem. tofsar och hårspännen då hennes eget intresse för just denna typ av varor fick bana vägen för hennes första minibutik. Många i bekantskapskretsen skojar friskt om vårt barnarbete men om sanningen ska fram är det inte företaget som betalar arbetsinsatsen utan endast erbjuder arbetstillfällen. Vi tror inte på att betala för hushållssysslor då vi anser att dessa utför familjen tillsammans utan betalning. Är man tillräckligt stor att ansvara för dina hushållssysslor får du ansvara för en betalande syssla. Lönen betalar vi gladeligen ur vår egen ficka.

Vår andra tanke kring barn och ekonomiska möjligheter är vår målsättning att hinna spara ihop  en miljon var till våra barn när de fyllt 20år. Önsketänkande menar många men vi satsar högt. Vi har närmare 15år på oss. Pengarna är i egentlig mening inte en gåva vi ska överräcka utan mer en insats till något de kommer behöva på sikt. Boende, utbildning, en jorden runt resa, ett bröllop, kanske en fastighet som ger avkastning. Denna post kommer ha hög prioritet. Vi vill kunna ge våra barn det där lilla extra som tog oss en evighet att spara ihop till.

Hur sparar ni till era barn?

Ekonomisk standard

Jag läste för inte alltför länge sedan en artikel som fick mig att fundera på hur många och varför en del människor väljer att mörka ekonomiska spörsmål inför sin partner. Nog har jag själv haft tankar kring hemliga konton med anledning till kommande gåvor av dyrbar art som inneburit förvånad uppsyn från maken om pengarna hanterats på det gemensamma hushållskontot. I artikeln förklarar miljonären att han "inte vill bli vald för pengarnas skull". Nu kan jag tänka mig att om hans sambo valt att leva med honom utan vetskap om hans förmögenhet och således bildat familj med densamme eventuellt kan platsas i kategorin " ej penningplockare". Denna artikel fick mig däremot att fundera vidare och frågor som hur vanligt och till vilken grad människor väljer ett partnerskap utifrån tjockleken på plånboken dök upp. Och var går egentligen gränsen för en sund inställning gällande framtida partners ekonomiska standard? 

Jag avstår denna gång från att leta svaren i vetenskaplig forskning, om den nu existerar utan lägger nivån rätt låg på denna diskussion då mina egna funderingar lätt spinner vidare utan egentlig riktning. Tillbaka till ämnet: Jag undrar om detta med en längtan efter stabil grund är köns definierat, åldersbestämt eller kanske rent kulturellt? Har den moderna eran förändrat vår syn gällande ekonomisk kostym eller är det likt kandelabern inne i skåpen, av äldre upplaga men med lite putsmedel får den glänsa som ny? Jag funderar vidare och minns tydligt en bekant som inte alltför länge sedan meddelat att hon beslutat att lämna sin sambo av oekonomiska orsaker. Skälet till att hon ville vänta med att förmedla detta beslut till sambon fanns däremot att hitta under ovan nämnda kategori.

I min närmaste krets av nära och kära förekommer det fler partnerskap med anekdoter om livskamrater med fördelaktig ekonomi, lönsamt arbete, tryggt sparande och en uppsjö av ekonomiska önskemål så till den grad att de överglänser antalet av Agatha Christies möjliga banemän. Rent generellt verkar det som om de flesta i min närmaste krets väljer partner utifrån deras egen ekonomiska nivå, även om det finns undantag. Jag minns t.ex. min egen syster som presenterade sin nuvarande man, då pojkvän som supersnygg, och rik. Inte för jag tror att hon föredrar en partner rikare än genomsnittet utan mer faller i facket där hon som många andra upphöjer ekonomisk fördelaktig högre än andra värdefulla egenskaper.

Min nästa fråga blir: Hur går nu detta till? När man i valet står inför en potentiell partner som passerat det första nålsögat av krav? Ska man ordna med utfrågning och därefter öppenhjärtligt dela med sig av både ris och ros, eller endast den mest väldoftande? Bör man i all välmening skriva ner allt i ett CV för inlämnande innan eventuell presentation för släkten? Jag kan ta mig själv som exempel. Jag mötte min nuvarande man när jag var 20+ och jag kan lova er att ingen som helst tanke kring hans ekonomiska situation var med i mitt övervägande om ett eventuellt framtida parförhållande. Det fanns andra egenskaper jag ansåg vara viktigare MEN jag vet att jag blev mäkta imponerad av hans föräldrar, och då speciellt hans mamma och hennes ekonomiska ordningssinne. Helt omedvetet då men idag kan jag minnas mig att jag ofta tänkte positivt kring det faktum att min man kom från "ordnade förhållanden". Att han är händig var också ett plus :-)

Var går då gränsen för en sund inställning i denna fråga? Jag kan bara gissa mig till detta men jag antar att liknande bakgrund kan innebära förståelse för ens egna ekonomiska perspektiv. Jag kan även hålla med om att det finns väl fungerande förhållanden där den ekonomiska ojämlikheten balanseras upp av andra egenskaper/överenskommelser. Jag kan däremot opponera mig mot ett behov av att behöva mörka ekonomiska frågor för sin partner utifrån rädsla, oro och misstänksamhet. Då inser jag att man passerat den gräns som mynnar ut till en ohållbar situation.

Med en förkärlek till kassaboken

Nu med höstens intågande kontrollerar många ivrigt av sin årliga budgetplan i motsats till mig som väljer att gå mot strömmen och påbörjar familjens åtstramningspaket nu så smått i september. Kan inte påstå att detta är standardmåttet utan mer ett måste då jag under rådande år klarat av de månatliga ekonomiska bestyren mer halvdant än exemplariskt. Då jag anser att denna syssla vara av stor vikt är det med missmod jag inser att tiden detta år inte riktigt räckt till mer än sporadiskt plitande i familjens kassabok. Jag är även medveten om att kalendern den närmaste tiden varit fullbokad en längre tid av diverse aktiviteter med barnen, byggnation parallellt med våra dagliga arbeten så bör detta tillfälliga andningshål på några dagar utnyttjas till fullo.

Min förhoppning i kontrast till yngre versioner är en varaktighet då mängden fakta över en längre period tillåter fler perspektiv på dels det förgångna men även på ekonomiska konsekvenser i framtiden. Jag går igång på Per Pennings redogörelse för familjens boningshus totala kostnad dags dato. Tänk dig att kunna bläddra tillbaka och uppleva känslan av total ekonomisk kontroll. Jag minns även min svärmor och hennes kassaböcker som stod uppradade i kronologisk ordning. Hon började skriva kassabok i tidig ålder och fortsatte till hennes alltför tidiga död. Just denna kontinuitet är för mig beundransvärd.

Själv har jag under åren fört kassabok med varierande grad av exakthet. Orsaken är av skilda grad. Tenderar att vara mer flitig under perioder av pengatorka då anledningen varit bevarande av medel till kommande projekt har manat mig vara flitig i motsats till perioder av överflöd då pågående projekt varit i fokus. Då har jag mer förlitat mig på det sunda förnuftet och alltför ofta satt på mig spenderarbyxor. Min första prioritet kommer härmed vara löpande bokföring av inkomster samt utgifter. Jag hoppas själv i framtiden ha en klar överblick av det ekonomiska flödet och dess bifloder. Jag väljer ett fysiskt alternativ då jag har en förkärlek till den i pappersform. Digitalt skriver jag ner vår planerade budget. Denna återkommer jag till inom snar framtid.

Hur väljer ni att skriva kassabok?

Vår ekonomiska resa

Under de snart 20år min make och jag delat ekonomi känns det i skrivande stund som om resultatet från vår ekonomiska resa torde genererat mer saldo på banken. Många gånger funderar jag över våra tidigare val och visst, nu i efterhand kan jag erinra mig att en hel del lukrativa investeringar vi gått miste om under årens lopp, speciellt inom fastighetsbranschen då den ofattbara prisstegringen aldrig verkar nå status quo. Möjligheterna att spara, placera, investera har varit oändliga men vi valde under våra första år tillsammans att "leva i nuet" och detta kan kanske ses ur en ekonoms ögon vara bortkastad tid då investeringar som utfördes då,  under mitten av nittiotalet och framåt genererat vinster som bräcker ens vilda fantasier.

Vi levde våra första år i hyresrätt, hade grandiosa fester, tog dagen som den kom, hade aldrig tomt i plånboken, arbetade långa dagar/nätter. Kläder, resor, tekniska prylar, tjocka luntor med kvitton och ville vi ha en veckotidning, köpte vi fyra. Vi lånade ut pengar till nära och kära, hyrde filmer var och vareviga dag, pizza på fredag, oxfilé på lördag osv. Paret Slösa hade varit det passande namnet och när jag blickar bakåt så måste det ärliga svaret vara att jag inte idag inte ångrar någonting. Ingen mening att grubbla över det man inte kan förändra utan istället fokusera på vad jag lärt mig av denna era.

Jag ser tillbaka med tacksamheten över att jag fick uppleva detta, kunna hänge mig till alla intressen som dagligen var uppradade, men jag har idag ingen längtan tillbaka. Jag ser nu hellre fram emot godnattsagan med barnen, en katt i knät framför den öppna spisen eller en promenad med familjen i vår egna skog. Mina intressen samt glädjeämnen i dag kräver inte nämnvärt om inga medel alls. Visst har vi långsiktiga mål och dessa kommer kräva en del investeringar, men i motsats till våra första år, ett liv i snabbt tempo kan våra liv idag bäst beskrivas som en långsam strandpromenad. Det är så mycket lugnare nu och vi vill ha det så.

Idag har mer än 10år passerat sen vi la belånad handpenning på vårt hus. En liten stuga som har fått växa allteftersom vi blev fler i familjen. Här har vi investerat belånade pengar samt överskottet från våra inkomster. Här har vi upplevt perioder av ekonomiska svårigheter men även perioder av överflöd som genererade till pengar på banken. Dessa sparade pengar har haft arbetsnamn som Buffert, Sparande, IVF samt Adoption då vi efter misslyckad IVF upplevde något underbart och blev föräldrar till två efterlängtade barn genom adoption. Avbetalningar på bostadslån, studielån, billån, privata skulder, uppstart av ett eget företag osv. jämsides med långtidssjukskrivning, arbetslöshet, studier, föräldraledighet och nu det senaste året icke avlönat arbete är vår historia.

Idag håller vi fortfarande på att bygga, det blir lätt så. Aktuellt just nu ett vedförråd samt en byggnad vi satte spaden i jorden för över fem år sedan. Först med belånade pengar, fortsättningsvis med egenintjänade och som planerades vara färdigställd inom två år men som nu efter ett oväntat arv får ett nytt inflyttningsdatum. Byggnaden inryms garage, uppställningsyta, förråd samt utrymme med kök, badrum samt boendeyta. Denna del av byggnaden kommer inom kort bli ny vistelse för mitt företag då jag växt ur det nuvarande rummet i boningshuset. Förlust har skiftat skrud till vinst och det innebär att våran årsbuffert har en chans att fyllas på. 2013 är ett ytterst intressant år. Nu kör vi!

En fråga till er som läser: Hur ser er ekonomiska resa ut?

 

Delad börda är delad glädje?

Jag rekommenderar ofta par att införa delad ekonomi då en sammanslagen ekonomi visat sig vara en stor anledning till deras bråk, misstro och oförståelse för varandra. Jag tror det bekommer var och en att först ta ansvar för sin egen ekonomi innan man med framgång kan dela den med någon annan.

Detta kan ju då tes lite bakåtsträvande att jag själv valt leva i en relation där vi praktiserar gemensam ekonomi. Från dag ett när jag och min make slog ihop våra påsar behandlades våra individuella inkomster och utgifter som "gemensamma" och när vi blev med barn för ett antal år sedan inkluderades även våra barn automatiskt i familjens ekonomiska samfälld.

I perioder har maken haft mer i inkomster och under andra perioder har jag inbringat mest till hushållet. Utgifterna följer samma beteendemönster. Jag kan sanningsenligt påstå att vi har haft ekonomiska tvister som mest antalet på ena handens fingrar under de år vi levt ihop, och dessa närmar sig 20. Dessa strider har vanligtvis utspelats under perioder av inkomsttorka eller vidrört någon specifik del av husbyggnationseran då vi helt enkelt från början likt motpoler upplevde ha helt olika perspektiv och prioriteringar var våra mynt ämnade landa.

Kanske bottnar vår brist på ekonomiska diskurser utifrån den enes entusiasm (jag) kontra makens lätt svala intresse för praktiska insatser med familjens kassabok och ekonomiska resultat? Då jag själv alltid haft en dragning år logik och problemlösning, där ekonomi passar som handen i handsken har jag accepterat våra olika funktioner och fortsätter vara den som i praktiken sköter det administrativa.

Jag ser pengar som ett medel för frihet, makt och oberoende och en numera avdramatisering av pengarna tillåter en mer öppet diskussion om var våra tillgångar ska läggas. Vår ärlighet öppnar upp för våra individuella intressen och detta resulterar att mitt främsta ansvar är att förvalta familjens ekonomi på ett sätt som innebär att drömmar och mål kan besannas för varje enskild individ i familjen.

Nu när jag lagt detta på bordet kan jag nämna i förbifart att jag även tillhör den kategori människor som mår bra att betala våra utgifter. Transaktionen som för med sig att ge, lämnar en känsla av tillfredställelse, så inga sura miner när månaden närmar sitt slut här inte. Jag har aldrig förknippat ett förfallodatum med olust. För mig är det viktigt att stå för de utgifter jag genererar men detta innebär inte att jag väljer att ifrågasätta ovan nämnda. För att varje intjänad krona ska generera ett steg närmare våra ekonomiska mål krävs ibland uppoffring, andra gånger ett genomtänkt val. Ibland krävs påhittighet, andra gånger hårt arbete. Ibland når man framgång, andra gånger lider man av en ekonomisk förlust. Hur hanterar jag en förlust?

Ledordet här är medvetenhet då jag tror att dessa val kan få en att lättare acceptera ett ekonomiskt förlust. Kan tänka mig att det är mindre svårt att rannsaka de val man själv gör. För att nå framgång i en gemensam ekonomisk sfär lär öppenhet gentemot varandra och ens selektion av ekonomiska val ha stor påverkan.

Hur har ni valt att göra? Delad, gemensam eller annan metod?

Presentation

Ni kan kalla mig Inezco. En kvinna på 40+, boende i Mellansverige med make och två underbara barn. Egen företagare med villa, bil och husdjur.

2013 har blivit året då vår ekonomiska situation kommer kunna förändras rejält. Efter sjukskrivning, studier, föräldraledighet  samt efter en uppstart av mitt företag, verkar det som om vi äntligen går med vinst (både företaget och privat). Ett oväntat arv som inom kort utbetalas kommer även ge oss möjlighet att för första gången kunna investera i våra framtida ekonomiska mål.

1. Skuldfria (innan pensionen)

2. Passiva inkomster som täcker framtida utgifter (inom 10år)

3. Buffert (lättillgängligt sparande, en årsbuffert, d.v.s. summan av alla utgifter på ett år)

4. Spara till barnen (1 miljon var vid 20)

5. Bli mer medvetna om våra ekonomiska val

6. I framtiden kunna lägga tid på intressen utan tvång utifrån ett ekonomiskt pespektiv, äga sin tid.

Bloggen ser jag som ett medium där jag kan få utlopp för mina tankar kring ekonomi. Då jag själv kommit att uppskatta läsningen av andras bloggar under lång tid känns det rätt och riktigt att nu själv dela med mig av framgångar och eventuella misstag på vår ekonomiska resa.

Varför anonym? En anledning är att jag kommer vara rätt frispråkig i den mening att jag kommer publicera vår ekonomiska situation utan några som helst rökridåer (förrutom alias samt utelämnande av platser, namnbyte mm). En blogg utan anonymitet innebär en för stor inskränkning av vårt privata liv i den mån att nära och kära kan ta illa upp av det som publiceras och detta väljer jag att undvika detta.

Slutligen måste jag bekänna att jag är en glad amatör gällande ekonomiska spörsmål och det jag skriver i bloggen inte på något sätt kan påvisas vara en rekomendation för andra . Jag tror helhjärtat på att investera i det man känner till. Jag använder mitt sunda förnuft, införskaffad kunskap och ibland, min intution. Magkänslan är en stark allierad som många gånger räddat mig ur kniviga situationer. Mina val kan uppfattas vara irrationella då jag som oftas inte är rädd att prova på nya sätt att nå våra mål. Jag tänker ofta att ALLA sätt är bra utom de dåliga. 

En fråga till er som läser. Om ni i morgon vann/ärvde eller på annat sätt i handen fick en miljon, skattefritt. Var väljer ni att lägga dessa?